Om mig

Två viktiga ansikten bakom den här bloggen:

vi

jag, Maria Dahl, och min son Jonatan.

Det är mina erfarenheter som Jonatans mor som inspirerar mig att blogga. Men jag hoppas att bloggen även skall kunna inspirera andra att hantera Livet på ett konstruktivt sätt. Jag vill inte gräva ner mig i smärta. Jag vill inte heller förneka att den existerar. Jag vill kunna använda mina livserfarenheter till något vettigt. Det låter kanske pretentiöst, men det är mitt mål. Jag är ännu inte där jag vill vara. Jag är fortfarande mitt i den största sorg som jag någonsin kommer att uppleva. Den kommer jag nog aldrig komma ”förbi”, och det är inte heller min avsikt att göra det, men jag vill lära mig att leva trots den stora smärtan det innebär att förlora ett älskat barn.

Det skrivna ordet är ett effektivt verktyg. Jag tänker ofta med pennan i hand. Jag inspireras av att skriva. Ord som ”inspiration” och ”inspirera” kommer ni nog höra många gånger från mig. Inspirera innebär att frambringa starka inre drivkrafter hos ngn till en ny eller ökad verksamhet, spec. skapande verksamhet (Nordstedts svenska ordbok, Sture Allén och Nordstedts Ordbok AB, 1990).

Att frambringa en inre drivkraft är högst relevant i sammanhanget. Annars skulle jag troligen inte göra så mycket annat än att fastna i konstant smärta och ångest. Jag engagerar mig i saker som kan vara inspirerande för mig, saker som väcker kreativitet. Skrivande är en sådan sak. Inredning, fotografi, musik är andra. Jag inspireras av att finnas för mina nära och kära, umgås med familj och vänner, att engagera mig i andra människors liv, att glädjas med andra, att försöka leva på ett sätt som värnar om miljön och alla människors lika och okränkbara värde.

Om du vill veta mer om mig så tror jag att det kommer ge sig med tiden om du fortsätter att följa min blogg.

3 kommentarer

  1. Lena van der Gronden

    Vill säga att du har skrivandets förmåga och hoppas du tar vara på det! Har inte orkat sätta mig in i allt på din blogg då jag själv går igenom en oerhörd sorg efter min älskade dotters val att lämna oss! Fortsätt skriv, dela med dig å jag tror på det skrivande ordets kraft! Kram <3

    Svara
  2. Louise Tobjörk

    Känner igen mig i din berättelse. Ibland kan det bara vara ngt litet, litet som kan skapa stress och bli ett jätteberg att bestiga…Du beskriver det så väl. Kramar

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>